Still

Staden är helt svart, sånär som på ett enda fönster som lyser. Därinne står en kvinna. Hon som gick längs med den lilla grusvägen mot horisonten. Hon som aldrig gjorde något väsen av sig, hon som vandrade anonymt bakom huvudmotivet och vidare ut ur tavlan. Det var hit hon var på väg. Det här är vad som dolde sig bakom krönet på kullen inuti ramen. Så nu står hon här, mitt i dikten, mitt i det sista upplysta fönstret i staden. Tyst är hon. Och utan ansikte. Med vacker rygg och långt svart hår tar hon sig genom natten utan att röra sig. Hon bibehåller sin oförstörda pose av fulländning, även efter flytten från bildkonstverket. Hon har nacken vänd mot fönstret och den sovande staden. Hon suckar lätt, andas in nattluften och njuter av insikten. Utsikten är någon annans.