Einsamkeit

den sista människan på jorden
kommer hon att njuta
eller bäva
inför den stilla tystnaden
som aldrig bryts?

Presens

Nu tänker jag mig döden lite grann som Norrland. Den ligger lite offside, är kall, mörk, mygginfesterad och allmänt jävlig.

Presens

Nu har det blivit en solig dag i parken. Bredvid min far slår han sig ner på bänken, med ett ansikte som inte är ett ansikte och en närvaro som är en annalkande frånvaro. På avstånd är det näst intill omöjligt att se hur han sakta makar sig närmare, millimeter för millimeter.

Presens

Nu betraktar jag den mörka sjön om kvällen. Den betraktar samtidigt mig. Vi låtsas inte om åren som runnit igenom oss. Den heter Tripphult och är så liten att ett förhållandevis litet barn kan gå runt den på en kväll. I detta vatten simmade jag som liten. Simtagen var de samma, men kroppen en annan - vattnet likaså. Vi har båda ömsat skinn så många gånger att vi tappat räkningen. Ändå är vi på ett sätt de samma när vi nu återses och låter våra massor mötas. Vi nickar svagt i skymningen, utan att yttra ett ljud - så som man gör mot främlingar som har något bekant över sig. För säkerhets skull.

Presens

Nu försöker jag tänka ut en låt som ska spelas på min egen begravning. Det är en ganska rolig sysselsättning, lite som att göra det bästa av det värsta. Lika rolig som uppgiften är, lika omöjligt svår är den. För vilken låt fångar allt? Lika delar punkigt jävlaranamma och ljus framtidstro som finstämt vemod och tillbakablickande? I hjärnan ser jag en förklädd man med märklig huvudbonad som låtsas köra taxi. Han kallar sig Dr Bombay och skriker Calcutta i evighet. Det hela stör mig något.

Presens

Nu ser jag ett mörker som faller på mörker. Det ser coolt ut. Eller för att vara ärlig, det syns inte alls.

Presens

Nu gräver jag ett hål i marken med mina bara händer och blottlägger växternas nervtrådar som löper genom jorden och kopplar upp sig mot de dödas kroppar. Några är batterierna, andra adaptrarna. Oklart vilka som är vilka.