Nu har det blivit en solig dag i parken. Bredvid min far slår han sig ner på bänken, med ett ansikte som inte är ett ansikte och en närvaro som är en annalkande frånvaro. På avstånd är det näst intill omöjligt att se hur han sakta makar sig närmare, millimeter för millimeter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar