Presens

Nu betraktar jag den mörka sjön om kvällen. Den betraktar samtidigt mig. Vi låtsas inte om åren som runnit igenom oss. Den heter Tripphult och är så liten att ett förhållandevis litet barn kan gå runt den på en kväll. I detta vatten simmade jag som liten. Simtagen var de samma, men kroppen en annan - vattnet likaså. Vi har båda ömsat skinn så många gånger att vi tappat räkningen. Ändå är vi på ett sätt de samma när vi nu återses och låter våra massor mötas. Vi nickar svagt i skymningen, utan att yttra ett ljud - så som man gör mot främlingar som har något bekant över sig. För säkerhets skull.