Regn

Du står på en klippavsats hundra meter över havet som inte längre finns. Vattenmassorna har flyttat på sig, dragit sig mot kontinenter med en starkare puls och lagt ny mark under sig. Här uppifrån hörs mullret från de annalkande maskinerna tydligare än någonsin. De röda sökarögonen lyser upp mörkret någon kilometer bort. En sval vind stryker din torra solbrända hud. Du spricker upp, bitar lossnar. Flagorna faller i slowmotion från ansiktet ner i dammet vid dina fötter. Faller. Långsamt. Regn. Du minns berättelser i din farfars knä om en känsla av tårar från himlen som föll mot jorden, växterna och människorna. Han sa att vi skylde oss, fällde upp portabla skydd. Som om vi var rädda för vår egen sårbarhet. Du har svårt att begripa det, varför fly något så underbart? Att känna. Känsla. Den där återkommande känslan av att livet alltid skulle kunna erbjuda så mycket mer än så här. Ständigt denna flykt. Kanske är det detta vi är ämnade för!? Fly maskiner, fly regn, fly varandra - vad är egentligen skillnaden? Och så efteråt. Efter skyfallen. Doften av nyklippt, regnvått gräs som du aldrig fick andas. Minnesbilder av vattenspeglar på gatorna, som folk undvek. Bara småbarn tillät sig att trampa på sin egen förgängliga spegelbild. De nöjde sig inte bara med att trampa på sig själva, de hoppade sönder sina vatenporträtt med kraft, och skrattade ohejdat under tiden. Det var så farfar alltid hade beskrivit det, innan det var hans tur att falla isär och samman. Sönderfallet. Fall. Regn. Så länge sedan. Saker du inte hann upppleva, men ändå tror dig minnas. Fallen. Flagorna fortsätter att lossna från dig, faller ner i askan och du blottas. Du låter blicken följa med och landa på en spets som sticker upp vid din högra fot. En bok. Du gräver fram den, smeker den ren, slår upp den. De röda sökarlasrarna närmar sig. Du närmar dig klippkanten med ögat planterat i texten. Du hittar mig. Mina ord är vad du plötsligt läser. Saknad är ett ord vi inte längre känner.

/B