Presens

Nu undrar jag vem fan som har rattat in P1 på radion. Nu kommer jag till sans och finner ro i insikten att det ju är jag själv som är den skyldige. Nu inser jag att mitt brott, tillika min belöning, består i att jag blivit gubbe, en gubbe i vilken åren bosätter sig som i ett gammalt träd och som numera väljer utbildande kulturell pratradio framför kommersiellt radioskval. Nu avbryts min fria tankeström av ett allvar. Nu hör jag Kristina Lugn radioprata sitt sista program. Lugn svarar på en gammal tant Ainas fråga. Tanten Aina talar med darrande stämma och med gråten i halsen. Det är nästan så att jag också fäller en tår, jag som aldrig gråter numer. Jag är en vuxen man. Aina är också vuxen, fast kvinna. Hon är nog faktiskt till och med övermogen, ett äpple på vippen att falla ner från trädet i höstens sista skälvande vind inför vintern. Men hon är inte riktigt redo ännu. Aina har dödsångest. Hon vill inte dö. Jag är som Aina, bara ett halvt sekel yngre. Hon är ensam och rädd, vill inte att allt det roliga ska ta slut, vill inte att den här festen Nationalteatern kallade livet ska ta slut, släckas ned, tystna och förpassas in i det eviga skugglandet, det stora tomrummet. Just som jag ska brista ut i gråt efter Ainas framställan så tornar lugnrösten upp ur radions högtalare, som en frälsare, en tröst, en axel att luta sitt hulkande anlete emot. Svaret är så bra, så välfunnet. Kristina Lugn säger att vi mer eller mindre alla är rädda för döden, ju. Samtidigt kan hon inte kännas vid någon alls som hyst rädsla för tiden innan vi föddes, trots att det antagligen är ungefär samma tillstånd. Vi tänker oss det som ett stillsamt böljande fält om sommaren, i vilket vi plöjer fram, Kristina och jag. Fältet liksom tindrar – lyser upp och slocknar, glöder till och mörknar om vartannat. Det utgör ett vackert levande motiv på det nypåklistrade plåstret på själen. Tack Lugn för lugnet, tänker jag tyst. Ögat ännu torrt.