Stålblå, silvergrå

Einsamkeit

2008-11-26T14:56:00.001-08:00

den sista människan på jorden
kommer hon att njuta
eller bäva
inför den stilla tystnaden
som aldrig bryts?

Presens

2008-11-19T12:32:00.001-08:00

Nu tänker jag mig döden lite grann som Norrland. Den ligger lite offside, är kall, mörk, mygginfesterad och allmänt jävlig.

Presens

2008-10-08T13:29:00.000-07:00

Nu har det blivit en solig dag i parken. Bredvid min far slår han sig ner på bänken, med ett ansikte som inte är ett ansikte och en närvaro som är en annalkande frånvaro. På avstånd är det näst intill omöjligt att se hur han sakta makar sig närmare, millimeter för millimeter.

Presens

2008-09-25T13:22:00.000-07:00

Nu betraktar jag den mörka sjön om kvällen. Den betraktar samtidigt mig. Vi låtsas inte om åren som runnit igenom oss. Den heter Tripphult och är så liten att ett förhållandevis litet barn kan gå runt den på en kväll. I detta vatten simmade jag som liten. Simtagen var de samma, men kroppen en annan - vattnet likaså. Vi har båda ömsat skinn så många gånger att vi tappat räkningen. Ändå är vi på ett sätt de samma när vi nu återses och låter våra massor mötas. Vi nickar svagt i skymningen, utan att yttra ett ljud - så som man gör mot främlingar som har något bekant över sig. För säkerhets skull.

Presens

2008-09-23T05:59:00.001-07:00

Nu försöker jag tänka ut en låt som ska spelas på min egen begravning. Det är en ganska rolig sysselsättning, lite som att göra det bästa av det värsta. Lika rolig som uppgiften är, lika omöjligt svår är den. För vilken låt fångar allt? Lika delar punkigt jävlaranamma och ljus framtidstro som finstämt vemod och tillbakablickande? I hjärnan ser jag en förklädd man med märklig huvudbonad som låtsas köra taxi. Han kallar sig Dr Bombay och skriker Calcutta i evighet. Det hela stör mig något.

Presens

2008-09-19T00:16:00.001-07:00

Nu ser jag ett mörker som faller på mörker. Det ser coolt ut. Eller för att vara ärlig, det syns inte alls.

Presens

2008-09-17T14:57:00.001-07:00

Nu gräver jag ett hål i marken med mina bara händer och blottlägger växternas nervtrådar som löper genom jorden och kopplar upp sig mot de dödas kroppar. Några är batterierna, andra adaptrarna. Oklart vilka som är vilka.

Presens

2008-09-09T03:58:00.000-07:00

Nu förskräcks jag av allt jag skådar framför mig. Nu känner jag mig liten och gömmer mig bakom den enorma antika spegeln med fejkguldram som de vuxna förvarar i sovrummet på dockhusets övervåning.

Presens

2008-09-08T12:23:00.000-07:00

Nu undrar jag vem fan som har rattat in P1 på radion. Nu kommer jag till sans och finner ro i insikten att det ju är jag själv som är den skyldige. Nu inser jag att mitt brott, tillika min belöning, består i att jag blivit gubbe, en gubbe i vilken åren bosätter sig som i ett gammalt träd och som numera väljer utbildande kulturell pratradio framför kommersiellt radioskval. Nu avbryts min fria tankeström av ett allvar. Nu hör jag Kristina Lugn radioprata sitt sista program. Lugn svarar på en gammal tant Ainas fråga. Tanten Aina talar med darrande stämma och med gråten i halsen. Det är nästan så att jag också fäller en tår, jag som aldrig gråter numer. Jag är en vuxen man. Aina är också vuxen, fast kvinna. Hon är nog faktiskt till och med övermogen, ett äpple på vippen att falla ner från trädet i höstens sista skälvande vind inför vintern. Men hon är inte riktigt redo ännu. Aina har dödsångest. Hon vill inte dö. Jag är som Aina, bara ett halvt sekel yngre. Hon är ensam och rädd, vill inte att allt det roliga ska ta slut, vill inte att den här festen Nationalteatern kallade livet ska ta slut, släckas ned, tystna och förpassas in i det eviga skugglandet, det stora tomrummet. Just som jag ska brista ut i gråt efter Ainas framställan så tornar lugnrösten upp ur radions högtalare, som en frälsare, en tröst, en axel att luta sitt hulkande anlete emot. Svaret är så bra, så välfunnet. Kristina Lugn säger att vi mer eller mindre alla är rädda för döden, ju. Samtidigt kan hon inte kännas vid någon alls som hyst rädsla för tiden innan vi föddes, trots att det antagligen är ungefär samma tillstånd. Vi tänker oss det som ett stillsamt böljande fält om sommaren, i vilket vi plöjer fram, Kristina och jag. Fältet liksom tindrar – lyser upp och slocknar, glöder till och mörknar om vartannat. Det utgör ett vackert levande motiv på det nypåklistrade plåstret på själen. Tack Lugn för lugnet, tänker jag tyst. Ögat ännu torrt.

Presens

2008-07-13T15:09:00.000-07:00

Nu står jag vid en norrländsk älv och känner vattnet flöda genom mig fast jag står på torra land. Nattljuset tar aldrig slut. Det fyller mina andetag när jag blundar ett obestämt antal sekunder. Obestämt för att tiden är ett av människan uppfunnet fenomen som upphört att existera här och nu.

/B

vagnkoppling

2008-07-09T15:31:00.001-07:00

nattåget stannar
en halvtimme i Bollnäs
- väntan i väntan

/B

Efter OS

2008-07-09T15:27:00.000-07:00

längdhoppgropens sand
krattad och övergiven
snöflingan landar

/B

Stranden strandar, sandar sand, sa s

2008-06-17T16:50:00.000-07:00

Vinden vaggar vattnets vågor
som sedan ses sus-sussa så sött

/B

När vi närmar oss

2008-05-06T16:18:00.001-07:00

den sovande stadens elektriska ljus i dina ögonspeglar
som metalliska blixtar när titansvärd möter antika sköldar
gnistersnö på tundran en solig morgon innan vinden vaknar
det avlägsna stilla suset från strålkastarkäglor mot en regnvåt motorväg om natten
& allt detta fångat, samlat
i en döendes påbörjade sista saltdroppe i tårkanalen, i vetskap om att detta blir den sista

/B

Fjäril

2008-05-01T16:10:00.000-07:00

Minns dig som barnet
som släppte in mig
i det stora rymliga
fängelset av glas.

/B

*

2008-04-09T11:35:00.000-07:00

du tar upp myntet
från den dödes hand, stoppar
i automaten

/B

*

2008-03-28T15:18:00.000-07:00

Lövet i handen
låter sina livslinjer
vila på mina.

/B

Åldrandet

2008-03-28T15:14:00.000-07:00

Fast jämnåriga
- träden sträckta mot himlen
jag böjd mot marken.

/B

*

2008-03-28T15:13:00.001-07:00

Lövet i fickan.
Längtan att bära med sig
sommaren till höst.

/B

Återkomsten

2008-03-25T15:32:00.000-07:00

Alla dessa berg
som med ens blivit kullar.
Barndomens skolgård.

/B

Nuet blir alltid ett då

2008-03-06T16:24:00.000-08:00

[För en gångs skull blir det inte poesi, utan en längre text som jag ännu inte funnit rätt forum för. Tips på tidskrifter, dagstidningar etc. som publicerar gästkrönikörer emottas med öppna armar.]

Minns du när du var liten och fick krypa upp i farfars knä? Eller stunderna du satt med vid matbordet och lyssnade till de vuxnas samtal om svunna tider? Själv minns jag det som om det var igår. Och snart sitter vi där själva, som far- eller morföräldrar, och berättar skrönor från vår ungdoms dagar. Till stor del kommer dessa historier att te sig som snudd på obegriplig fiktion för våra efterföljande barnbarn och barnbarns barn. Hör bara själv hur det låter: Jo, du förstår lille X, det fanns en tid då …

- Vintrar var vintrar - snövita och bitande kalla.
- Affärsbiträden i den lokala livsmedelsbutiken hjälpte till att packa ner varor i kassarna med ett glatt leende.
- Ordet växthus fortfarande gav positiva vibbar.
- Även mobbarna bar märken som sa: Rör inte min kompis.
- Det fanns endast två TV-kanaler och man kunde tala med alla om vad som hade sänts under gårdagskvällen.
- Spola kröken fanns som anti-krök-kampanj, och det inte alls såldes alkohol i pubar och restauranger på varje elitidrottsarena.
- Man var tvungen att vara antingen hårdrockare eller syntare.
- Ett program vid namn Solstollarna med lättklädda unga kvinnor fick sändas som barnunderhållning.
- Man var tvungen att planera sina samtal inför resan, eftersom inga mobiltelefoner fanns. Till nöds fanns telefonkiosker att tillgå. I skolan ritade man färgglada tävlingsbidrag till Televerket för att rädda dessa myntdrivna automater från vandalisering och rån.
- Man åkte bil med gott samvete.
- Chipspåsar hade genomskinliga plastfönster på påsarna, så att man kunde se det faktiska innehållet.
- Man fyllde i lånekort när man lånade böcker på bibliotek.
- Man bar fysiska pengar i plånboken - sedlar och mynt.
- Mobiltelefoner började bli var mans egendom. De var stora som tegelstenar, hade utdragbara antenner och på dem kunde man bara göra en sak: ringa, om ens det.
- Lasse Brandeby och Anna Bok var mer kända för Kurt Olsson samt ABC än för sina snedsteg i Let’s Dance.
- Bensinmackar sålde bensin och inget annat.
- Allsång på Skansen leddes av en knätofsbeklädd man vid namn Bosse Larsson, och att det då aldrig stod tonåringar på första rad närmast scen.
- Man lyssnade på blandband på Roliga timmen med halva låtar direkt från radions Tracks, där man hade misslyckats klippa bort rösten som påade och avade låtarna.
- Man lyssnade fortfarande på och köpte skivor i butik. Sedan sparade man dem i samlingar. Såväl Hallsberg och Kumla hade sina egna skivaffärer.
- Man skrev texter för hand med papper och penna, i första hand.
- Nätet var något som fångade och fjättrade bollar eller fiskar, inte ungdomar.
- Barn fick vara barn.

/B

Tolken

2008-03-05T15:42:00.000-08:00

Under stjärnhimlen.
Försöker tyda tecknen.
Fylls av fler frågor.

/B

Olas utpost

2008-03-04T14:53:00.000-08:00

För stunden har jag äran att fronta Olas utpost med min dikt Segel som ingår i mitt senaste diktmanus, vilket är under slutbearbetning inför ivägskickande till förlag. Olas utpost är en klart rekommenderbar oas i cyberöknen, där man kan insupa en hel del skönt svalkande poesi och kortprosa. Väl värd ett besök: http://web.comhem.se/~u46312657/utposten/

/B

*

2008-02-28T16:12:00.000-08:00

du bär det oförlösta
barnet inom dig
på samma sätt du bär
den återkommande
drömmen om eld
som först härjar utkanterna
& sen rusar in mot språket
i det enda brev
du nånsin brytt dig om
att lära dig läsa

Så som alla slut kan bära

2008-02-09T15:14:00.000-08:00

Blind av det vita skenet.
Döv av explosionen.

Allt detta missar jag:
De öde gatorna av sprucken asfalt,
det skadeskjutna fallande eldklotet
mot horisontens glödande rand
och sensommarbrisens viskning
mellan ruinerna och mig.

Staden, ett brustet skelett
med leder av betong och stål
som sträcker sina benpipor
upp ur askan, vidare upp
mot den sotfyllda himlen.

Allt detta är vackert,
så som alla slut kan bära
en våldsam skönhet.

Allt detta står jag i.
Allt detta missar jag.
Allt detta är mitt fel.

Allt detta ber jag
inte om ursäkt för.

/B

Avlyssning

2008-02-07T16:13:00.000-08:00

Telefontråden,
så tung av snö och fåglar
som hör vår tystnad.

Still

2008-01-31T15:51:00.000-08:00

Staden är helt svart, sånär som på ett enda fönster som lyser. Därinne står en kvinna. Hon som gick längs med den lilla grusvägen mot horisonten. Hon som aldrig gjorde något väsen av sig, hon som vandrade anonymt bakom huvudmotivet och vidare ut ur tavlan. Det var hit hon var på väg. Det här är vad som dolde sig bakom krönet på kullen inuti ramen. Så nu står hon här, mitt i dikten, mitt i det sista upplysta fönstret i staden. Tyst är hon. Och utan ansikte. Med vacker rygg och långt svart hår tar hon sig genom natten utan att röra sig. Hon bibehåller sin oförstörda pose av fulländning, även efter flytten från bildkonstverket. Hon har nacken vänd mot fönstret och den sovande staden. Hon suckar lätt, andas in nattluften och njuter av insikten. Utsikten är någon annans.

Kretslopp

2008-01-30T16:18:00.000-08:00

Poesin bärs av kvällsvinden, prasslar till i lövverket och fastnar i det sista ensamma trädet utanför vårt fönster. Imorgon huggs det ner och blir timmer som blir penna som blir ord. Vindens språk återföds och blir poesi - i ettornas klassrum där någon stryker grafiten mot det vita arket och lär sig böja till stora B:s lilla övre mage för första gången.

Nästan

2008-01-25T14:08:00.000-08:00

Vi börjar närma oss perfektion. Modellen är det närmsta en människa någon någonsin kommit i produktionen. Vi övertygas slutgiltigt när den börjar tala med oss om det stora tomrummet i bröstkorgen av skinande titan.

/B

Regn

2008-01-24T15:10:00.000-08:00

Du står på en klippavsats hundra meter över havet som inte längre finns. Vattenmassorna har flyttat på sig, dragit sig mot kontinenter med en starkare puls och lagt ny mark under sig. Här uppifrån hörs mullret från de annalkande maskinerna tydligare än någonsin. De röda sökarögonen lyser upp mörkret någon kilometer bort. En sval vind stryker din torra solbrända hud. Du spricker upp, bitar lossnar. Flagorna faller i slowmotion från ansiktet ner i dammet vid dina fötter. Faller. Långsamt. Regn. Du minns berättelser i din farfars knä om en känsla av tårar från himlen som föll mot jorden, växterna och människorna. Han sa att vi skylde oss, fällde upp portabla skydd. Som om vi var rädda för vår egen sårbarhet. Du har svårt att begripa det, varför fly något så underbart? Att känna. Känsla. Den där återkommande känslan av att livet alltid skulle kunna erbjuda så mycket mer än så här. Ständigt denna flykt. Kanske är det detta vi är ämnade för!? Fly maskiner, fly regn, fly varandra - vad är egentligen skillnaden? Och så efteråt. Efter skyfallen. Doften av nyklippt, regnvått gräs som du aldrig fick andas. Minnesbilder av vattenspeglar på gatorna, som folk undvek. Bara småbarn tillät sig att trampa på sin egen förgängliga spegelbild. De nöjde sig inte bara med att trampa på sig själva, de hoppade sönder sina vatenporträtt med kraft, och skrattade ohejdat under tiden. Det var så farfar alltid hade beskrivit det, innan det var hans tur att falla isär och samman. Sönderfallet. Fall. Regn. Så länge sedan. Saker du inte hann upppleva, men ändå tror dig minnas. Fallen. Flagorna fortsätter att lossna från dig, faller ner i askan och du blottas. Du låter blicken följa med och landa på en spets som sticker upp vid din högra fot. En bok. Du gräver fram den, smeker den ren, slår upp den. De röda sökarlasrarna närmar sig. Du närmar dig klippkanten med ögat planterat i texten. Du hittar mig. Mina ord är vad du plötsligt läser. Saknad är ett ord vi inte längre känner.

/B

Ett lysande namn & Otidskrift

2008-01-12T17:54:00.001-08:00

-----------------
Dagens av och på
-----------------

AV: O- har somnat in stilfullt Lugnskt. > http://www.otidskrift.se/

PÅ: Ett lysande namn är i högstra grad sprudlande vaket, samtidigt som det utstrålar sci-fi-poesi och håvar in ekonomiskt stöd. Missa inte min poetcompadre Micael Olssons grymma medverkan, den absolut bäste elektronik&metall-möter-känsla&biologi-poeten out there. > http://www.ettlysandenamn.se/

/B

Dikt 360

2008-01-11T17:11:00.000-08:00

----------

Dagens på

----------

PÅ: Dikt 360 har vaknat ur sin dvala i och med att undertecknad nyss lade upp första diktsamlingsrecensionen på drygt sex månader. Ratta in! > http://www.dikt360.se/

Invigning

2008-01-02T16:26:00.000-08:00

Dikten, en pansarvagn
som rullar in
i ditt skymmande hjärta
från vänster

Hej! Den här korta texten ska föreställa klippningen av det breda blågula bandet. Välkommen!

/Bill Larsson, skogspoet